För ett antal år sedan skulle jag hålla ett föredrag på en konferens i Salzburg med deltagare från hela Österrike. De flesta hade rest från sina respektive hemorter till Salzburg samma dag, vilket innebär att dagen börjat tiiiidigt. Jag skulle hålla mitt föredrag ca 17:30 efter en informationsintensiv lång dag….Jag märkte att koncentrationen var låg bland deltagarna och behovet av att lämna salen för en kort stund stigit. Det kändes lite meningslöst att presentera något för personer, som bara längtade efter att få vila huvudet – oavsett hur spännande mitt föredrag skulle bli ; )
Så var det min tur. Jag såg mig omkring och ser trötta, delvis kostymklädda, personer. En del kom från österrikiska utbildningsministeriet, i princip alla hade en chefsposition. Fast även högt uppsatta personer är människor med mänskliga behov, så jag bestämde mig för att chansa: Jag förklarade att även om jag var den sista talaren, ville jag ändå ha allas fulla uppmärksamhet! Därför bad jag alla att göra en övning – dock garanterade jag att den sammanlagda tiden jag skulle behöva för övning + föredrag skulle förbli den samma, som om jag ”bara” talat. Just i det ögonblicket verkade alla mest tacksamma över att få ställa sig upp. Följande övning fick de göra:
1,2,3 – övning
Alla ställer sig parvis mittemot varandra. Tillsammans ska de räkna till 3:
Person A: säger ”ett”
Person B: säger ”två”
Person A: säger ”tre”
Person B: säger ”ett”
Person A: säger ”två”
o.s.v.
Tro mig: Det låter mycket lättare än det är! Redan här krävs en del koncentration och varje fel leder till skratt : D
När personerna räknat till tre ett par omgångar och det flyter något så när är det dags att öka svårighetsgraden: Byt ut att säga ”ett” (=vara tyst!) mot att knäppa med fingrarna!
Tänk på att inte alla kan knäppa med fingrarna! En del personer har faktiskt komplex för det, så förklara att det inte alls handlar om att göra ljudet utan om rörelsen!
Redo för nästa svårighetsgrad? Byt ut att säga ”två” till att stampa med ena foten.
Sista steget är att byta ut ”tre” mot att klappa händerna. (Nu gör alltså deltagarna uteslutande rörelser och ska inte säga något.)
För vissa är denna övning för svår, fast det handlar inte om att klara av de olika stegen perfekt utan om att aktivera kroppen och hjärnan – och det klarar ALLA!!
Övningen tar ca 5 minuter. I mitt fall ytterst väl investerad tid! Även om jag glatt erkänner att jag inte hade en aning om hur någon skulle reagera… Övningen framkallade en massa skratt och härliga gemensama svårigheter! Nu hade jag en grupp leende personer framför mig – istället för en grupp, som såg ut att kämpa för att hålla sig vakna (vilket de gjort bara fem minuter tidigare!) Jag kunde hålla mitt föredrag (som jag kortade ned med 5 min.) för en uppmärksam publik. (Nu flera år senare minns antagligen ingen något av föredragen, men alla pratar fortfarande om övningen.)
Prova denna övning med dina elever (eller kollegor!) när de ser trötta ut. Tro mig, det hjälper definitivt för att öka både koncentrationen och glädjen!
Svenska lekande lätt 