Eye of the Storm – eller hur man lyckas få underbara barn att bli rasister inom ett dygn…

Många funderar på hur människor utvecklas och varför vissa blir rasister och andra inte. Dagen efter att Martin Luther King mördades ville läraren Jane Elliott göra ett experiment med sina elever. Jane Elliott var en fantastisk lärare och hade helt underbara elever. Hon beslöt sig att göra ett experiment – inom en halv dag tyckte eleverna inte om varandra mer och hade börjat behandla varandra uteslutande och väldigt illa. Experimentet var att bedöma barn utifrån ögonfärg. Första dagen var de blåögda de bättre barnen: smartare, snällare och bättre med diverse fördelar i skolan (längre rast, mer mat etc.). ”Brunögd” blev plötsligt ett skällsord och de blåögda lekte inte med de brunögda. Andra dagen var de brunögda bättre.

Läraren blev otroligt upprörd över hur snabbt barnen tog till sig om de tillhörde den bättre gruppen eller den sämre. Barnen spelade ett kortspel och det var uppenbart att barnen med aktuella fördelaktiga ögonfärgen hade betydligt bättre resultat. Vi måste fundera på vad vi förmedlar barnen och vad vi förväntar oss av dem. Vilka fördomar har vi som vi konfronterar barnen med? Tror vi att de klarar av uppgiften? Tror vi att de är snälla? Oavsett vad vi förmedlar (att barnen är bra och snälla, eller elaka och korkade) kommer de högst sannolikt att leva upp till det…

Se hela filmen här.

 

Learning brain vs. survival brain

Traumatiserade barn har svårt att lära sig saker. De är ofta fullt upptagna med att överleva och undvika hot (trots att de egentligen är i en säker omgivning.) För att förstå hur hjärnan funkar, titta på detta 5-minutersklippet – det är sannerligen en väl investerad tid!

 

Internationella kvinnodagen

En speciell dag idag – mycket, som inte varit självklart tar vi för givet – hade jag fötts för några århundraden sedan hade jag inte fått:

  • jobba
  • tjäna egna pengar – som jag får behålla!
  • rösta
  • äga min bostad
  • vara kläd i byxor
  • ha en utbildning
  • välja vilka böcker jag vill läsa (eller överhuvudtaget få lov att lära mig att läsa!)

Det finns mycket jag är tacksam för, men vi har fortfarande en del att ta tag i. Tillsammans är vi på en god väg.

Det finns så många fantastiska kvinnor där ute! Låt er inspireras av ett par citat!

Jag vill ju bara undervisa! Ska det vara för mycket begärt?!

Ibland hör jag uppgivna lärare som säger ”Jag vill ju bara undervisa! Ska det vara för mycket begärt?!”

Låt oss titta på situationen! I klassen befinner sig 25 flickor och pojkar, eller kanske ungdomar. De är jämnåriga och alla (närvarande…) har lyckats ta sig till skolan idag. Några fixade frukost själva, en del har föräldrar som fixade frukost åt dem. Andra gick hemifrån utan att äta – en av dem skippade frukosten frivilligt.

En del barn gick till fots till skolan. Andra cyklade eller tog bussen. Ett barn skjutsades av pappa. I natt ska hen sova hos mamma och imorgon kör hon hen till skolan. Ett barn var tvungen att lämna småsyskonen på förskolan imorse, då föräldrarna av olika anledningar inte själva klarade av att lämna dem (var tvungna att sticka till jobbet jättetidigt, är bortresta för att akut hjälpa en släkting eller måste sova ruset av sig.) Barnet får skäll av läraren för att återigen ha kommit för sent till skolan och då detta har skett en gång för mycket kommer föräldrarna att kontaktas (kanske har föräldrarna svårt att ta ledigt i och med att de har en egen livsmedelsaffär utan extra personal, kanske skäms barnet för föräldrarnas alkoholproblem meddelandet når aldrig föräldrarna.)

Ett barn har gått hemifrån i morse med ont i magen – kommer mamma att göra sig illa när han är i skolan? Den senaste tiden har hon gråtit mycket och har svårt att ta sig ur sängen. Hon har redan försökt ta livet av sig. I den familjen finns ingen pappa sedan en tid tillbaka – polisen har sagt att han inte får komma i närheten av hemmet.

Ett barn har ont i magen för att pappa återigen sparkade henne i magen. Att mamma skrek att hon är en fullkomligt värdelös människa (och andra betydligt värre saker) gör faktiskt ännu mer ont (hon välte faktiskt inte glaset med vilje!)

Ett annat barn har ont i magen på grund av skolan – han har redan fått höra en massa kränkande kommentarer. Vad kommer hen att få utstå resten av dagen tills skolan äntligen är slut? Fast då fortsätter det på mobilen.

Ett barn är oroligt om bästa kompisen kommer att prata med henne idag – om inte, kommer det att vara väldigt ensamt på rasterna.

Ett barn är orolig för katten – den är redan gammal och väldigt sjuk. Veterinären sa att katten inte kommer att leva länge till.

Jag har full förståelse för alla, som vill uppfylla sitt uppdrag och undervisa sina elever. Fast ibland glömmer de vuxna något: barnen/ungdomarna går i skolan ett par timmar om dagen. Vissa dagar är det inga problem att ta på sig rollen som ”elev”, andra dagar går det bara inte, för då är de så upptagna med att vara ”människa”. Kanske värker hjärtat, kanske kurrar magen högt av hunger, kanske är barnet så upptaget med att överleva att hen varken intresserar sig för matte eller historia. Är det för mycket begärt att bara få undervisa?

Ja, ibland är det det.

 

 

Skratt – och annat smittsamt beteende

När jag undervisar försöker jag få mina deltagare att i viss utsträckning uppleva den teori, som jag föreläser om. Som tur är finns det en massa bra youtubeklipp, som hjälper mig på traven!

Deltagarna i senaste kursen fick titta på detta klipp (ca 1 minut långt) av en man som börjar skratta på tunnelbanan.

Hur reagerade du själv när du tittade? De flesta brukar börja med ett neutralt ansiktsuttryck, le lite så småningom och en del (ett fåtal) skrattar till och med högt. Såhär – fast lite tvärtom – funkar lågaffektivt bemötande.

Du har säkert hört det förut: skratt smittar! Och vet du vad? Även andra känslor smittar. Både ilska och lugn. En arg människa blir inte lugnare av att hen bemöts av en annan arg människa – oftast blir båda personerna bara ännu argare. Istället kan en vuxen försöka bryta denna onda cirkel av negativa känslor genom att själv (försöka) förbli lugn. Ofta smittar lugnet av sig på en arg eller kanske till och med traumatiserad elev. En traumatiserad elev kanske plötsligt är livrädd på grund av att något påminnt hen om en hemsk upplevelse. Denna rädsla är sälla rationell utan har utlösts av ett ljud/en doft/en människa, som påminner om någon annan. Ofta vet inte eleven vad som utlöst rädslan. Precis som det vid fobier inte hjälper att rationellt förklara att spindeln inte är farlig eller att en skällande hund är snäll, hjälper det inte att förklara för en person, som har ångest, att det inte finns någon anledning att vara rädd. Hjärnan har precis blivit kapad av amygdalan, som varnar för en fara. Förnuftet är inte aktivt. Personen behöver nu känna att den vuxne har koll på läget. Genom att förhålla sig lugn och försöka smitta denna känsla på eleven kan du lyckas med att få tillbaka eleven ur amygdalans klor. Först därefter går det att föra ett förnuftigt samtal.

Om eleven uppför sig på ett oacceptabelt sätt är det inte i affekten, som vi bör tillrättavisa betendet! När eleven lugnat ner sig och kan tänka klart igen, bör man prata igenom beteendet: vad behöver eleven för att kunna hålla sig lugn nästa gång? Om en liknande situation skulle hända igen: Vad skulle eleven kunna göra annorlunda för att (försöka) undvika oacceptabelt beteende? Glöm dock inte: det är ok att bli arg! Däremot får man inte bete sig hur som helst när man är arg! Och du som vuxen kan genom att själv ha koll på dina känslor vägleda barnet/ungdomen en bit på vägen.

Som bonus för att du läst texten kan du titta på denna skrattande baby – visst smittar skrattet? : D

Mobbing och förebyggande arbete

Ibland undervisar jag vuxna: främst skolkuratorer, lärare och studenter. Häromveckan hade jag en intresserad grupp, som fick lära sig lite mer om hur man kan arbeta förebyggande mot mobbing, men även hur man kan jobba både med dem som är utsatta för mobbing och de som mobbar. Mycket av det jag föreläsar om utgår från Dan Olweus bok Mobbning i skolan, vad vi vet och vad vi kan göra – en bok, som jag sannerligen kan rekommendera till alla som har med barn att göra!! Många skolor i Sverige (och resten av världen!) jobbar med hans vetenskapligt utvärderade program mot mobbing och kränkande behandling. Det handlar om att alla (all personal, alla elever samt deras föräldrar) måste ta ett gemensamt ansvar för att motverka och förhindra mobbing. Programmet beskriver konkreta åtgärder på olika plan: individ, klass/grupp och skola som helhet. Olweus har undersökt och samanställt hur man kan känna igen att någon är utsatt för mobbing och även tecken för att någon mobbar. Spännande är att han undersökt hur både de utsattas och mobbarnas framtidsutsikter ser ut: Vid 24-års ålder har en signifikant del av mobbarna suttit i fängelse. De utsatta kämpar vidare med sin dåliga självkänsla. Allt detta kan skolan bidra till att undvika!

Många lärare (och andra vuxna) vet inte hur de ska handskas med varken utsatta eller mobbare och är ofta rädda för att göra fel. Andra förväntar sig snabb förändring och tycker att de jobbat förebyggande om de bjudit in en expert i klassen, som jobbat med barnen i ett par timmar...(True story! Som tur är hör de till undantaget!) Ofta hör man dessa personer säga ”det var bortkastad tid, för det gjorde ingen skillnad!”

Förändringsarbete kväver tid! Det behövs ett samförstånd hos de vuxna, som visar barnen en enhetlig väg. Jesper Juul påpekar i sin bok Aggression – ett nytt och farligt tabu att mobbing i stor utsträckning är ett symtom på ledarskapsproblem. Innan man börjar med ett mobbingförebyggande program bör man göra en analys av hur samarbetet är bland lärarna: Hur bra kommer de överens? Hur ser lärarsamarbetet ut? Vilken kultur härskar bland lärarna? Ibland bör man börja här istället för hos barnen. De kanske bara är symtomen?

Innan detta bidraget blir för långt kommer här två viktiga saker, som varje vuxen i skolan kan göra:

Att inte ingripa vid kränkande behandling är att förmedla eleverna att beteendet är ok! Säg till mobbarna att sluta! För att de även ska sluta långsiktigt kan en del arbete på olika plan behövas, grunden för samarbetet är dock att den vuxne förmedlar att barnet/mobbaren är ok som person, beteendet är det däremot inte!

Visa dagligen barnen vilket beteende du förväntar dig av dem! Barn gör inte som vi säger, utan som vi gör, så var en förebild! Ibland kan det vara lättare sagt än gjort. Blodet kokar och ut kommer en massa skrik. Kanske inte själva definitionen av ”förebild”… Men vet du vad? Du eller din kollega har precis visat barnen att du/kollegan är en människa och ingen robot och en skillnad är att människor har en massa olika känslor! Ilska är en känsla. Ånger är en annan. Du/kollegan har i en situation, som blev för mycket för dig/hen, betett dig/sig mindre föredömlig, så hur kan du använda detta beteende pedagogiskt? Hur kan du visa barnen att ibland beter vi oss inte som vi borde, men vi kan ändå göra det bästa av det? En möjlighet är att när du lugnat ner dig pratar du med barnen om beteendet. Man behöver inte be om ursäkt för att bli arg – att bli arg är en legitim känsla – däremot kanske det är nödvändigt att be om ursäkt för hur ilskan tog sig uttryck? Precis som vi förväntar oss av barn när de betett sig dumt mot någon. (Därmed förmedlar du till barnen att samma regler gäller för alla, vilket är väldigt viktig för många barn.) Har barnen kanske förslag på dels vad man i framtiden kan göra för att försöka undvika situationen, dels hur man kan lösa situationen? Barn har otroligt potential och ibland kan man bli glatt överraskad över barnens kreativa lösningar! Dessa lösningar hade du aldrig fått ta del av om du inte blivit jättearg, så var snäll mot dig själv! DU är ok, visst beteendet kan du jobba lite på : )

Trauma hos barn

Om du vill veta mer om trauma hos barn och hur du som pedagog kan handskas med det i skolan är denna sidan fantastisk: https://www.tipbs.com/

Du kan även gå en onlinekurs, som jag varmt kan rekommendera!

Det finns även info om olika tools i arbetet med tramatiserade barn.

 

 

Hjärnans utveckling

Hjärnan fascinerar mig! Jag läser en massa böcker och artiklar om hur ett barns hjärna utvecklas och hur vi vuxna kan hjälpa (eller stjälpa…)

Här är en jättespännande artikel!

Understanding this we can better appreciate why play is so important in child learning and development

Pushing literacy and numeracy on children before age seven may just be harmful to their little, developing brains.

Den högra hjärnhalvan utvecklas först – LEK är grunden för den akademiska utvecklingen! Låt barn vara barn! : )

 

 

En annorlunda adventskalender

Snart är det julafton! Barnen räknar ner dagarna. Med hjälp av denna lite annorlunda adventskalendern har man en överblick även från frukostbordet eller pysselhörnan!

 

Gör så här:

Ta en skolkrita och gör den till pulver i en mortel. Blanda i lite vatten. Måla alla siffror på fönstret med en pensel – snöflingor eller annat är valfritt.

Varje dag kan barnet torka av en siffra – om du har tur blir fönstret renare. Realistiskt sett…. Tja. Men visst blev det fint?

 

 

dav