Boken ”om Sverige”

”Om Sverige” är en bok om samhällsorientering för nyanlända. Syftet
med boken är att ge grundläggande information till människor som
kommer till Sverige samt att ge stöd till landets kommuner i arbetet
med samhällsorienteringen.
Boken ges ut av Göteborgs Stad och Länsstyrelsen Västra Götalands län.
Den finns nedladdningsbar här på flera olika språk bl.a. dari, arabiska, engelska, somaliska och även svenska. Den behandlar både svensk (invandrings)historia, beskriver allemansrätten och information som är bra att ha när man bor i Sverige inkl. arbetsmarknaden och utbildningar, individens rättigheter och skyldigeter samt diskussionsfrågor till varje kapitel för att bara beskriva en bråkdel av det intressanta innehållet! Jag kan varmt rekommendera att ta en titt i boken!
Både pedagoger och annan personal (t.ex. skolkuratorer) kan använda sig av denna bok i samtal med föräldrar om alla möjliga relevanta saker: hjälp till att hitta lägenhet, olika regler och informationer (hur viktigt det är att komma i tid…) och olika rättigheter och skyldigheter!
Annonser

Burundi

I februari var vi bjudna på bröllop i Burundi – det kan man ju helt klart inte tacka nej till! Hur ofta blir man bjuden till ett afrikanskt bröllop i Afrika?

Innan vi åkte dit googlade jag en hel del och frågade runt bland bekanta som varit där – det rekommenderas nämligen inte att åka dit. Då brudgummen kommer från Burundi och vi skulle resa i grupp, bokade vi redan. Burundi är inget Backpackerland, för att uttrycka det milt! Det är ett av världens fattiga länder, med väldigt stora skillnader på fattig och rik. Skolgången är obligatorisk och måndag till fredag såg vi inga barn som tiggde – de var i skolan!

Brudgummens morbror var minister och under inbördeskriget flydde han först till Italien och därefter till Kanada. Efter många år (under tiden hade han jobbat som lärare) beslutade han sig för att flytta tillbaka till Burundi – främsta anledningen var att han ville att hans barn skulle få bästa möjliga skolgång! Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad, då jag trodde att Kanada her bra skolor, fast det kanske är samma där, som i Sverige – ryktet hållet i sig trots att den försämrats betydligt de senaste åren?

Vi besökte ett barnhem (med inkluderad skola) – otroligt imponerande! En del barn lämnad där med stor, svullen mage p.g.a. undernäring. En del kan återvända till föräldrarna efter olika lång tid, vissa stannar kvar till vuxen ålder.

Vi möttes av sång, dans och mycket värme! Barnhemmet drivs gemensamt med Caritas och de har även ”get-projekt”: man kan köpa en get (t.ex. via Caritas), som skänks till en familj. På så vis säkras deras överlevnad och möjlighet att leva självständigt. Kanske du vill ge bort en get i födelsedagspresent eller julklapp? Kan jag varmt rekommendera!

 

 

Resefunderingar

Jag älskar att resa och lära känna nya länder och kulturer! Ibland känns det som att resa tillbaka i tiden, ibland är väldigt mycket nytt – vi är i Kambodja och igår hade jag behövt anvisningar till hur man skulle äta en rätt och vad alla tomma skålar var tänkta för… Det blev en del lustiga samtal 😊 Det får mig att fundera på vad andra kan tycka är nytt och annorlunda med Sverige? Hur ofta gör människor ”fel” för att de helt enkelt inte vet vad som anses vara ”rätt”?

Vi kom hit via Thailand. Där äter man nudlar med pinnar och risrätter med sked och gaffel. Gaffeln används för att putta upp maten på skeden. Att stoppa in den i munnen är lika illa, som att slicka en kniv i Sverige. Som tur är har thailändarna överseende med turister. De har även överseende med klädseln – när för mycket hud visas (axlar och knän t.ex.)

När vi var i Bangkok frågade en man om vi skulle kunna tänka oss att prata i fem minuter med unga människor, som vill lära sig engelska – en enkel och genial idé!! I ca 5 minuter frågar de ”Vad heter du?”, ”var kommer du ifrån?”, ”vad tycker du om Thailand?” och även ”Har du ätit skorpioner?” Vi ställde samma frågor tillbaka. På sista kom ett nästan upprört ”Neeej!” (Sedan jag var i Bangkok sist har de börjat sälja både skorpioner och andra insekter på Khao San road.) Tänkte att det är ungefär, som när jag tar med surströmming hem till Österrike och låter alla andra smaka – själv avstår jag gärna 😊.

Skulle man inte kunna göra liknande projekt i Sverige? I anslutning till t.ex. ett bibliotek ha en grupp sfi-elever, som får möjlighet att öva svenska med personer, som tar sig lite tid att besvara frågor, ställa samma frågor tillbaka och eventuellt dricka en kopp te eller kaffe tillsammans. Kanske pratar man om olika varma-drycker-kulturer (mest kaffe i Sverige, mer te i många andra länder) eller böcker (när sfi-elever nått en viss nivå kan de kanske presentera en bok av favoritförfattaren från hemlandet, som finns översatt på biblioteket, men som vi kanske inte hört talas om?)

Förutom fördelen med att få öva svenska med svensktalande, känner de förhoppningsvis igen personer de pratat med på stan, vilket nog också bidrar till både nya samtal, lättare integration och att känna sig mindre ensam. Enligt statistik känner sig många svenskar ensamma, så då slår man flera flugor med en smäll!

Jag hoppas innerligt att någon provar på ett liknande projekt i Sverige!

Jag återkommer till Kambodja (och Burundi) i ett annat bidrag.

 

Sommarlov!! och roliga to-do-listor

Sommarlov! Visst är det underbart! Och ibland också aningen frustrerande. Ju mer man är hemma, ju mer hinner alla stöka till det…Ibland undrar man kanske om då små (och stora) liven har hörselproblem eller kanske drabbade av för tidig demens? Hur många gånger har en förälder upprepat sig om att jackan inte ska ligga på golvet och att rummet ska städas? ”Senare!” är väl ett rätt vanligt svar. Ibland kommer kanske ett motvilligt ”Okej då!” och på vägen till jackan/rummet upptäcks en massa andra mer intressanta saker…

Jag har börjat skriva to-do-listor och försöker skriva upp både roliga och kanske något mindre roliga saker! Tydligen (enligt studier – vissa studier gillar jag och kan bekräfta sanningshalten : ) kommer lyckohormoner när vi stryker saker på en to-do-lista! Därför är det viktig att skriva delmål (”städa soffan”, ”skrivbordet”, ”damma böckerna”, ”dammsuga golvet”, ”lägg smutskläder i tvättkorgen”) istället för stora, tidskrävande mål (”städa ditt rum”). För att motivera barnen mer brukar jag även skriva upp saker, som de gärna gör (”skypa med mormor/farfar”, ”läsa ett kapitel i en bok”, ”gå promenad med mamma”, ”pussa mamma och pappa” (=det var inte så popis, för pappa var inte hemma, så då kunde inte det bockas av på listan : ) )

Oftast får barnen välja i vilken ordning de vill göra sakerna på to-do-listan. Ibland skriver/säger jag att sista punkten är ”spela brädspel tillsammans” eller ”ha myskväll”.

Jag hoppas att det funkar lika bra för dig, som för oss!

En språkfrämjande städlek, som funkar för oss är ”städa alla röda saker”. Givetvis kan det kombineras med andra adjektiv. ”Leken” går att kombinera med att jag sitter på barnets soffa och läser, men jag måste vara i samma rum. Det finns värre öden : )

 

 

 

Love Football/ hate racism

Jag var ute och gick häromdagen och såg detta klistermärke. Tänkte skriva om hur härligt det är när alla  fokuserar på fotboll och varken hudfärg eller namn spelar någon roll (skrev först att utseendet inte spelar någon roll, men med tanke på hur obeskrivligt  fåfänga vissa fotbollsspelare verkar vara…😀) och så får tyskarna in ett andra mål 15 sekunder innan matchens slut och obegripligt nog startar en shitstorm mot en svensk fotbollsspelare med ett ickesvenssonnamn?! Sedan när handlar fotboll om en enda persons prestation?! Det är ju en LAGsport! Så jag stämmer in i det svenska fotbollslagets ”fuck racism”!
cof

cof

Kommunikation

När jag undervisar mina studenter, övar vi en del på hur vi uttrycker oss. Hur ofta har du sagt till dina elever (eller partner) ”Sluta med det!” ?  Eller ”Det gjorde du bra!”?

Vad innebär ”det”? Ibland förstår personen i fråga vad vi menar, väldigt ofta är det en tolkningsfråga. Jag vet inte hur många gånger elever varit hos mig och klagat över orättvisa lärare – ”Min bänkgranne gjorde precis samma sak som jag, men läraren sa bara till MIG!” Snälla, snälla lärare (och vuxna i allmänhet!) uttryck dig tydligare!

Vi gör ett försök:

Tänk inte på en liten, rosa flygande elefant!

Och? Vad har du för bild för ögonen?

Vår hjärna förstår helt enkelt inte ordet ”inte”! Så försök att undvika det ordet och istället säga vad du vill att dina elever ska göra. Det ger dessutom eleven betydligt mer struktur och hen slipper gissa vad som bör göra härnäst.

Tillbaka till den orättvisa läraren: En gång kom en elev och klagade på att han var den ende eleven på hela skolan, som inte fick kasta snöboll! Rätt orättvist, kan man tycka! Då jag kände alla lärarna på skolan misstänkte jag att det handlade om ett missförstånd, så jag och eleven sökte upp läraren. Det visade sig att eleven inte höll sig till regeln ”man får kasta snöboll på 10 meters håll. Under 10 meter kan orsaka skador och är därför förbjudet.” Eleven i fråga kastade snöboll från 2 meters håll. (När man är upprörd är man inte världens bästa lyssnare, vilket är viktigt att tänka på!)

Ibland kommer en elev och klagar på att både hen och bänkgrannen gjorde samma sak (t.ex. gungade på stolen), men bara eleven blev tillsagd. Rätt orättvist!! När man skrapar under ytan (eller frågar läraren) får man reda på att visst, båda gungade på stolen, men en av eleverna satt faktiskt tyst och läste ändå texten de fått och den andra läste inte texten och pratade med en annan elev… Då eleven var fullt upptagen i detta samtal, la hen inte märke till de andra skillnaderna, utan bara att båda gungade och att bara en blev tillsagt…

Så snälla du, nästa gång: Uttryck dig tydligare! Gärna utan att använda ordet ”inte” och helst genom att säga vad eleven ska göra istället för att hen ska sluta med ”det”!

 

 

 

Förebild

Som lärare är du en viktig förebild! Yngre elever kanske har ställt dig på en pidestal, äldre elever är vanligtvis mer kritiska. Oavsett vilket tenderar barn att göra det vi gör än det vi säger till dem att göra…

Fundera på vilken din bästa lärare var? Vad gjorde han eller hon, som gjorde att du tyckte mest om henne eller honom? Jag har ställt denna frågan till många vuxna och svaret jag får är nästan alltid: Hen var rättvis!

Jag har haft en otrolig tur och haft många fantastiskt bra lärare! En som ändå sticker ut var min tysklärare på högstadiet. (Kanske hon är anledningen till att jag så småningom bl.a. pluggade tyska? Det är säkert en slump ; )

Förutom att vara en väldigt bra pedagog och lära oss elever mycket, körde hon även med precis samma regler för sig, som för oss:

Om vi kom 5 minuter för sent, fick vi en prick – om hon kom 5 minuter för sent fick hon en prick. För tio minuter fick man två prickar.

Om vi glömde något i skåpet, fick vi en prick. Om hon glömde något i lärarrummet fick hon en prick.

Om vi glömde göra läxan, fick personen en prick, om hon glömde förbereda något fick hon en prick.

När en elever fått 5 prickar, fick personen en extra läxa. Om läraren fick 5 prickar, fick alla elever en läxfri vecka. När läraren fick 10 prickar, fick hela klassen glass! Ingen elev fick någonsin 10 prickar, så jag minns inte vad som hände då. Men fundera på den! Ingen elev fick någonsin 10 prickar – på en hel termin! Kanske värt ett försök?

Nästa vecka tar vi hur vi kommunicerar!

 

Self fulfilling prophecy

För ett tag sedan publicerade jag Fördomar – och hur vi ibland lever upp till dem…, vilket givetvis även gäller förväntningar! Om du tror att du kommer att misslyckas på jobbintervjun, med att bjuda ut någon på en date eller på ett prov, kommer du högst sannolikt att få rätt.

Om din omgivning tror att du kommer att misslyckas finns det olika reaktioner:

  1. De får rätt.
  2. Din jävlar-anamma väcks och du gör allt för att bevisa att de har fel!

De flesta reagerar med första alternativet. Det gäller även våra elever.

Hur skulle det vara om vi förväntar oss att de klarar av något?

Våra förväntningar måste alltid vara möjliga att uppnå – och även inom en rimlig tid! Om du förväntar dig att någon ska bli president eller statsminister dröjer det alldeles för lång tid att uppnå detta mål. Om du förväntar dig att någon ska förbättra sitt ordförråd, kanske det går rätt snabbt! Eller att bli bättre på att läsa inkl. läsförståelse. Lägg alltid dina förväntningar strax över nivån personen ifråga ligger på just nu. När hen når den nya nivån, höjer du förväntningarna med ytterligare ett steg. Viktig är dock att du ärligt är övertygad om att hen kan nå nästa steg!

Det finns dock även personer, som vill motbevisa dig! Detta gäller såväl positiva, som negativa förväntningar! Kanske stämmer framsteg och att lyckas med något inte överens med den självbild personen har eller har fått förmedlat under hela sin barndom. Eller kanske har barnet lärt sig att hen får mycket uppmärksamhet för negativt beteende (glöm inte: det är bättre att få negativ uppmärksamhet (som skäll eller kanske t.o.m. stryk) än att inte få någon uppmärksamhet alls! Den som inte syns, finns inte!) Viktig är då att ge dessa barn extra mycket uppmärksamhet för saker de lyckas med!

Fundera lite på vad du själv ger mest uppmärksamhet till:

  1. Barn som kommer i tid till lektionen eller barn som kommer för sent? (När ett eller flera personer kommer för sent, kan man tacka alla, som lyckats komma i tid.)
  2. Barn som är uppmärksamma eller barn som stör lektionen? (Prova att säga ”Jag blir så glad när ni är duktiga och slår upp rätt sida och börjar med uppgiften utan att jag måste upprepa mig!”)

Vissa barn får alldeles för lite uppmärksamhet hemma och i skolan stör en del av dessa. Börja lektionen med att fråga ett av dessa barn, om hen kan hjälpa dig: med att sudda tavlan, dela ut stenciler, hålla koll på vem som stör lektionen (t.ex. genom att föra anteckningar om detta – barnet är sysselsatt och har ofta ingen tid med att störa lektionen själv…) Du kommer säkert på andra uppgifter barnet kan få, som får hen att känna sig behövd!

Nästa vecka skriver jag om förebilder!

Varför har vissa lärare alltid de snällaste klasserna?

Sedan nästan 10 år undervisar jag på universitet, högskola och lärargrupper. Häromveckan var det återigen dags (Master i Skolpedagogik. Flera är aktiva lärare.) Jag undrade vad de har för förväntningar och förhoppningar angående kursen. En person sa att hon hoppas lära sig metoder hur man handskas med konflikter. Jag insåg då att under alla år jag undervisat ingen någonsin har sagt ”Jag vill veta hur jag, som lärare, kan förhålla mig för att undvika att konflikter uppstår!” Visst, det är lite utopiskt att tro att en enda person han ha detta inflytande på en hel grupp, samtidigt finns det lärare, som alltid får den minst jobbiga klassen på hela skolan. Alltid! Vilken slump…

Eller kanske inte? Som lärare har man ett enormt ansvar, men även stort inflytande och en otroligt viktig roll som förebild! (Fundera själv på din första fröken på lågstadiet!)

Så jag bestämde mig för att i större utsträckning än hitintills jobba på förhållningssättet. Få de deltagande att fundera på hur de förhåller sig, hur de kommunicerar, hur de reagerar på andra och även fundera på varför barn reagerar som de gör. Hur spännande som helst!

Min kurs på universitetet varar fyra heldagar (två dagar åt gången med ca 1 månad emellan.) De första timmarna handlar om att gruppmedlemmarna lär känna varandra – målet är att alla kan i princip alla andras namn vid dagens slut och att alla har pratat med alla. Vi leker ”lära-känna-bingo” och olika teamövningar, som ”dela in er i grupper beroende på ögonfärg, favoritfärg, antal syskon, födelsemånad”, men även ”ställ er – utan att prata med varandra – i alfabetisk ordning/ födelsemånad/ ålder”.

Poängen med övningen är dels att lära känna metoder, men även att alla deltagare lär känna varandra och känner sig väl till mods i gruppen – väl investerad tid!

Fortsättning följer nästa vecka!