Mångspråksbibliotek

Jag erkänner villigt att jag älskar bibliotek! När jag flyttade till Österrike blev jag lite förvånad när jag kom till Graz (ca 250 000 invånare) huvudbibliotek – det var ju inte större än i en mindre håla i Sverige – var var resten av böckerna? (Malmö stadsbiblioteks avdelning med barnböcker på annat språk var betydligt större!)

Bibliotek som Mångspråksbiblioteket gör mig alldeles lycklig! Såhär står det på hemsidan:

Det talas över 100 olika språk i våra skolor. Därför har vi på Medioteket byggt upp ett Mångspråksbibliotek – så att alla Stockholms stads skolbibliotek på ett enkelt sätt ska kunna erbjuda böcker på olika modersmål. Skolbiblioteken ska främja språkutveckling och stimulera alla elever att läsa mer, och uppdraget att erbjuda litteratur på olika språk är tydligt i den nya bibliotekslagen.

Utnyttja detta fantastiska erbjudande!! En sådan lyx finns sannerligen inte i alla länder!

Annonser

Satsa på skolan – och spara pengar!

Den senaste tiden har jag funderat en del på både dådet i Stockholm och på Joachim Bauers forskning (se tidigare bloggbidrag). Att känna sig utesluten ur en social gemenskap ger utslag i samma del av hjärnan, som fysisk smärta. Vi undviker båda former av smärta, även om kanske den fysiska smärtan är lättare för andra att se (blod, gips och sår syns i motsats till det som gör oss ledsna.)

Vilket samband finns det mellan att känna sig utesluten av samhället och i värsta fall bli en extremist? Hjalmar Söderberg skrev såhär i Doktor Glas:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Emerich Roth föddes 1924 i dåvarande Tjeckoslovakien och deporterades till ett koncentrationsläger, där han upplevde nazismens hat och våld. Efter att ha flyttat till Sverige utbildade han sig till socionom. Han påstår att extremister är människor som hatar – en del av hatarna har fått med sig detta med modersmjölken (från en generation till nästa) medan andra börjar hata på grund av brist på kärlek och omtanke. Den senare är, enligt Roth, behandlingsbar, förutsatt att insatser sätts in i tid. För det som föräldrarna inte förmår att ge sina barn, är i princip skolan den enda plats där det finns möjlighet att kompensera för bristerna – förutsatt att skolan får alla de resurser, som krävs för att den ska kunna fungra som ett andra hem för dem som behöver det.

Det är endast genom professionellt och kontinuerligt förebyggande arbete enligt helhetsprincipen, hand i hand med alla berörda parter, som vi kan uppnå varaktigt resultat. Allt annat betraktar jag som punktinsatser som i bästa fall kan hjälpa för stunden. Under alla debatter om skolan som jag har hört, har jag aldrig hört någon nämna dessa trasiga barn som finns i våra skolor.

Läs hela artikeln här.