”Här är jag utlänning, där är jag turist.”

Häromdagen blev jag tillfrågad om jag vill hålla ett föredrag om ”skola och rasism” på en konferens här i Österrike. Ett otroligt spännande ämne! Tyvärr är jag med och anordnar en arbetsgrupp för chefer för skolkuratorer just den dagen, så en kollega får hoppa in.

Kort bakgrundsinfo: Jag är chef för skolkuratorer i Steiermark i Österrike (min pappa undrade en gång om jag vet vad definitionen på en expert är? En person, som är långt hemifrån! Född och uppvuxen i Sverige – med skolkuratorer på skolor – är det lätt att vara expert i ett land, där det fanns 2 (!!!) skolkuratorer i hela landet när jag flyttade hit. Nu finns det skolkuratorer i ca 6-7 % av skolorna – det blir fler varje år : ) )

En del av skolorna vi jobbar på har 80-100 % med elever som har annat modersmål än tyska. En 13årig pojke sa till mig en gång:

”Här (=i Österrike) är jag utlänning, där (=föräldrarnas hemland) är jag turist.”

Det uttalandet glömmer jag aldrig. Och jag vet att många andra barn och ungdomar känner sig precis så, trots att de är födda i landet.

Det har inte nödvändigtvis med rasism att göra, men frågor som ”Var kommer du ifrån? Men jag menar, var kommer du egentligen ifån?” hjälper inte för att känna sig som en del av samhället…

Vi skolkuratorer försöker att se eleverna som de individer de är: t.ex. musikalisk, flerspråkig, mångkulturell,  glassälskande pojke – utan att lägga någon värdering i det. En bokälskande, enspråkig person, född i fel kropp är precis lika välkommen till samtal! Det som alla dessa personer har gemensamt är att de är barn eller ungdomar. En del av dem tycker att vuxna är rätt jobbiga/pinsamma/oförstående – framförallt de egna föräldrarna (vi snackar om tonåringar! D.v.s. allt är precis som det ska vara : ) För barn som växer upp i och mellan olika kulturer, kan ”ålderskulturkonflikten” vara extra jobbig. Tjejer förväntas komma hem direkt efter skolan och hjälpa till med hem och hushåll och de yngre syskonen, istället för att hänga med kompisar. Även killar har förväntningar hemifrån, som de inte kan eller vill leva upp till. De ser att klasskompisarna har mer rörelsefrihet – de får lov att ta del av fritidsaktiviteter, slipper bli hämtade av pappa efter skolan (inte så lätt att som 14åring förklara för pappa att man inte gör så här…) och har kompisar av motsatta könet. Kroppen förändras, hjärnan utvecklas och nya intressen växer fram. Alla ungdomar har detta gemensamt – oavsett språklig och/eller kulturell bakgrund. Tyvärr har en hel del elever även gemensamt att de inte ses som en del av samhället – att de inte hör hit för de har en annan hårfärg eller hudfärg eller ett namn som bioösterrikarna (man säger så här!) har svårt att uttala. Vad ungdomarna har för medborgarskap eller var de är födda spelar sällan en roll för omgivningen.

När vi har workshops med ungdomarna försöker vi betona likheterna istället för skillnaderna. Även om de inte ens talar samma språk (ännu) har de betydligt fler likheter än olikheter! Vi jobbar på att stärka deras tro på sig själva och att våga ta plats i det samhälle, som de är en del av. Underbart att få följa dem en liten bit på vägen!